tisdag 28 december 2010

Fredagen 17/12

För ett tag sedan var jag på väg hem från en fantastisk eftermiddag ute på Alnes med många fina vågor. Precis när jag hoppat in i bilen hörde jag en ny låt för första gången, Drammen i regn av Jonas Fjeld, det är en väldigt vemodig sång men den passade så bra in i hur jag kände och hur allt runt om mig såg ut. När dom sista solstrålarna försökte kämpa sig över bergen, vinden som slet upp snö över topparna i ett försöka att visa vem det va som bestämde. Jag älskar känslan av att känna hur liten jag är, hur små vi är som individer på denna jord. Det ända som spelar någon roll är att var lycklig nu, och njuta av det som betyder något för sig själv och sina nära.

För mig är en av dom bästa upplevelserna att vara i havet, fredagen den 17 December var en sådan dag. Man vet redan när man vaknar att det är något speciellt. Jag hade tittat flera gånger per dag hur lågtryck flyttats, hur vågrapporter uppdaterats, hur vinden ändrats. Jag visste att den här dagen skulle bli något speciellt.

Det är kallt ute, minus sex grader och det har snöat massor under natten och det tar tid att göra sig i ordning. För första gången sätter jag på mig våtdräkten hemma och fyller upp flaskor med hett vatten att hälla ner i dräkten när jag kommer upp. Solen skiner och och jag är ledig hela dagen.





Precis som så många gånger förut fast ändå en annan känsla, idag kan var den där dagen som man så många gånger har tänkt på. När allt kommer till rätta, sol, vind och vatten.





Vägen ut till Alnes är ganska fantastisk och jag tror man kör mer under jord den över faktiskt, en väg som först tar en under två fjordar och sen över vattnet till den lilla ön Giske. Från Giske ännu en tunnel under havet och slutligen genom ett berg till det lilla samhället Alnes.




Jag dragit på mig skidkläderna över våtdräkten och det känns precis som att man är på väg till backen för att var på fjället och åka snowboard. Måste påminna mig själv om att jag faktiskt ska hoppa ner i havet, känns ganska surrealistsikt faktiskt. Sex minus i luften och kanske sex sju grader i havet(+).





Alnes med fyren i bakgrunden.





Simon har precis kommit ut och står och tittar ut mot vågorna när jag kommer, han ler mot mig. Jag vet vad han tänker och han vet vad jag tänker, vi behöver inte ens säga något och han kastar sig ner i snön bredvid mig och ber mig ta ett ett kort med hans telefon. Vi skrattar och vi vet båda hur sjukt det här är, men vi älskar det. Det är bara vi som är här och jag kan inte se en människa så långt ögat kan nå, det känns unikt men ändå vill man dela med sig.





På avstånd ser vågorna inte ut att vara sådär värst stora och det ser bara helt perfekt ut. Men jag vet, jag har varit med förut och som så många gånger förut så är det en helt annan sak när man ligger där i vattnet. Vi springer ner till stranden genom snön som två små barn, väl nere på stranden så får jag en ny vinkel på vågorna och det är stort, riktigt stort. Alltid svårt att återberätta vågstorlek och det finns lika många sätt att mäta vågornas storlek som det finns surfare. Men jag brukar återberätta storleken i höjden innan vågen bryter och idag är det mellan två och fyra meter, det är väldigt stort när man ligger på en liten bräda och sprattlar i isande vatten. Jag kan lova att man känner sig väldigt lite.





Efter ett par timmar i vattnet så känns fötterna som två träbitar som inte alls hör till min egen kropp, då är det dags att gå upp. Väl uppe vid bilen får jag användning för varmvattnet jag tog med och jag häller allt innanför dräkten innan jag byter om. Äntligen har känseln kommit tillbaka och jag kan ta upp kameran och fota lite mera. Ett par andra tappra surfare har kommit ut för att leka i havet innan solen ger upp helt för idag.



Som sagt det är svårt att uppskatta storleken och återberätta men om ni tittat noga på den är bilden kan ni se en stackare som har hamnat lite för långt in och är i färd med att få sig en riktig kallsup!





Det är inte ofta här på Norges västkust som vi har sådana här dagar som denna, men när dom väl kommer så missar vi dom inte för allt i världen. Jag fick inte så många vågor fredagen den 17/12 men jag fick så det räckte, och viktigast av allt är att få känna att man lever och det fick jag verkligen.



På väg hem på samma ställe där jag hörde Drammen i regn för ett par veckor sedan möts jag återigen av en storslagen vy över berg och hav. Men idag passar det inte med någon vemodig sång, idag är det tyst i bilen och jag tänker på hur otroligt lycklig jag är som får göra det jag älskar mest av allt.

Anders Lindvall

Inga kommentarer: