Burkmat

Att känna igen, det är precis dom orden som beskriver min relation eller situation. Idag piskar stormen och regnet ner på hustaken. Igår stod jag tolv timmar på kajen och fick uppleva sol, regna, snö och piskande vågrätt hagel. Jag har känt det förut och kommer känna det så många gånger igen. Det måste vara att känna igen. Nu känner jag igen Ålesund.

Dom senaste två dagarna har vi lossat nästan 800 ton fisk, 800 ton är en otrolig massa fisk. Är det här jobbet moraliskt riktigt?

Ålesund från sockertoppen

Rastlös själ

Ålesund, en stad en plats. En rastlös själ, så mycket tankar så några svar. Tiden går lev i nuet, för mycket tid. Morgondagen ska vi utnyttja till att bestiga berget ute på Godöya. Ser verkligen fram emot att fjällvandra igen, byta ut den varma sanden under fötterna mot en karg snöklädd bergstig. Kontraster. Jag hoppas vädermakterna vill oss väl imorgon, vakna upp till ännu en klarblå himmel.

Tillbaka

Hela min kropp värker, känslan av att någon har slagit på en är närvarande hela tiden. Skönt men samtidigt frågar man sig själv varför? Varför utsätta sig för något så otroligt fysiskt och psykiskt jobbigt. Att jobba som lossare är ingenting nytt för mig men jag tror att jag någonstans hade glömt bort hur rent ut sagt jävligt det är. I måndags tog jag flyget och lämnade Stockholm för att ett par timmar senare sätta fötterna på en isbiten Gardemoen lufthaven. Tillbaka i ålesund och ett jobb pass senare, allting ändras. Framtiden får ett sken av grå skugga och bli tvivelaktig. Så många frågor, så några svar. Måste leva för stunden.

Till er alla som inte är här.

Plymouth

Södra England, Plymouth speglar den solen inför kommande vinter. Den 13 december var vi där för att leta efter en dröm. Igår ville inte vädermakterna att jag, min far skulle åka tillbaka. Snön spelar ännu ett spratt och ler. En annan dag kanske, nu får vi nöja oss med sibirisk vinter ett tag till. Allt för väl något gått med sig?